Figurerna i Sjunde Sinnet

Teo är en femåring med gröna ögon, rufsigt rött hår och ett väldigt stort hjärta. Han saknar verkliga vänner i livet, men har en rik bekantskapskrets av fantasifigurer.

Teo är en obotlig dagdrömmare som önskar att verkligheten skulle vara mer som overkligheten. I sin fantasivärld är han tillfreds med tillvaron, näst intill sorglös. Men världen bortom hemmet och fantasin upplever han som lite hotfull.

I sin dagbok skriver Teo små brev till sin döda mamma där han berättar om hur han har det, så att hon inte ska sakna honom för mycket och bli ledsen. Teo ser alltid på världen ur ett barns direkta, kloka och avväpnande perspektiv och har en osviklig talang för att hitta ljusglimtar i mörkret.

Ella är en sagoflicka med stora violetta ögon och ett ännu större leende. Hon vill lära känna allt levande och helst dela ut kramar till allting. För henne är det obegripligt hur någon kan stå emot att klättra upp i toppen på skogens alla träd eller dansa omkring barfota i ett åskväder. Ella kan också, när hon tycker att det behövs, vara otroligt bestämd och envis. Hon bor i den bok som är nyckeln till fantasin. En lila dagbok med nötta pärmar och helt utan text. Från bokens tomma sidor läser Teo om allt det han upplever i overkligheten tillsammans med Ella, flickan från bokomslaget.

Teo bär med sig boken överallt och tar på så vis också med sig sin fantasivärld vart han än går.

Teos pappa är en tystlåten, lugn och sansad man som sedan hustruns död även blivit dämpad och grubblande. Det var hon som fick honom att leva upp, se på världen med nya ögon och våga testa nya saker. Nuförtiden är det inte mycket kvar av den trygge harmoniske man som Teos pappa en gång var. Han har fastnat i en tämligen isolerad tillvaro där sorgen blandas med skuldkänslor över hans oförmåga att vara det stöd för Teo som han vill utgöra.

Bobo är ett litet spöke som har ovanan att skrämma upp sig själv. Han kämpar hårt för att sprida skräck omkring sig, men lyckas sällan tänka ut något läskigare än att rufsa till sina offers frisyrer. Dessutom är han fruktansvärt mörkrädd. Bobo har utseendet emot sig och är så gullig att de flesta han möter bara vill gosa med honom.

Stubben är en brun, barkig trästump som en gång i tiden var en stor vacker ek. Nu sörjer han resten av sig själv och skriver dyster, högtravande poesi om de fornstora dagar när han åtnjöt respekt och beundran. Stubben är oerhört allmänbildad – om han får säga det själv och hänvisar till att han är ständigt ”uppkopplad” via sina rötter – och en ordvrängare av rang som tycks kunna Svenska akademiens ordbok utantill. Hans förklaring till det är förstås att en del av hans träd använts som papper i just en ordbok.

Spegelbilden är Teos nemesis. En spegelvänd kopia av Teo själv som bor i alla speglar och som med rynkad näsa vräker ur sig kritik mot allt som har med Teos yttre att göra. Spegelbilden är en sarkastisk och minst sagt otrevlig figur.

Tant Elsa är Teos gamla dagisfröken som glömt allt om hur det är att vara fem år. Elsa är en korrekt och stram dam som inte alls begriper sig på Teo, men som ändå menar väl i det hon gör – för det mesta.

Teos kärlek till overkligheten ser Ella helt enkelt som en dålig vana och sätter därför käppar i hjulet för hans försök att fly från verkligheten till Elsa och fantasin.

Ekot finns ute i skogen och är den enda Teo känner som alltid har tid att svara honom. Ekot har fullt upp med att eka till alla som skriker på henne och framstår ofta som lite disträ. Men i sina lugnare stunder är hon en trevlig prick med den sällsynta förmågan att alltid finnas där.

Teos samvete är det slöaste, veligaste och minst samarbetsvilliga samvetet i hela världen. Det är uppenbart att Teo har bättre koll på rätt och fel än vad hans samvete har.